Min värld. En underbar värld.

Träffade en krukmakare på stan. Han pratade mycket om vikten av att jaga sina drömmar. Han menade att människan är riktigt lycklig först då när hon ger allt för att uppnå det hon önskar allra mest. Att den tillfredsställelse som fullständigt övertar hela ens uppenbarelse när man väl lyckas fungerar som en outtömlig källa av energi som räcker resten av livet.

Visst, tänkte jag, det ligger säkert någonting i det här resonemanget. Men precis när jag skulle fråga honom vilka mål och drömmar han försökt uppnå i sitt liv började han tala osammanhängande om Paul Gascoigne. Det gjorde mig orolig och lite illa till mods, så jag valde att sakta gå någon annanstans.

Förkylning, just snyggt. När jag precis fått ordning på allt och återigen tagit tag i mitt liv slår den till. En riktigt brottarförkylning. Jag kan inte minnas sist jag hade lika hög feber, och jag som blir svår att förstå redan vid 38°. Sist när jag hade en relativt mild feber började jag plantera äppelträd i mitt vardagsrum. Grannarna på våningen under blev inte så glada till en början, men det blev annat ljud i skällan när hösten kom. Skörden blev stor, och tackvare minimal väderpåverkan blev äpplena sällsynt välsmakande. Vi kokade äppelmos på hela partiet, och av vinsten köpte vi en gemensam sommarstuga. Av själva planteringen minns jag ingenting eftersom min feber då stod på 38,4°, jag förklarade detta för försäkringsbolaget och på något underligt vis fick jag golvet bytt utan att behöva lägga ut en enda krona. Det är jag tacksam för.

Hela äppelträdsplanteringssituationen fick mina grannar att inse att jag hade en alldeles unik förmåga, om man nu kan kalla det så. De bjöd in mig på en kopp kaffe och vi diskuterade möjligheterna att göra en lustig dokumentär med utgångspunkt i mina feberpsykoser. Vi skrev kontrakt, och sedan dess har de haft mitt godkännande till ”smygfilmning under feberomständigheter”. I sju år har filmandet pågått, och vi börjar så sakta närma oss ett slut. Tror vi. Projektet har liksom växt och blivit något vi lever med, något vi kanske inte riktigt vill slutföra. Varje sjukdomstillfälle har fört oss närmare varandra och vi har kommit att bli världens bästa grannar. Det har vi till och med halsband som förkunnar. Jag har övervåningen av ett tvåfamiljshus på ett silverhalsband, de har undervåningen.

En sak som oroar mig är att de alltid brukar komma hem till mig efter jag varit sjuk.

– Åh, Jens, du ska bara veta vilka dumheter du gjort nu när du varit sjuk! brukar de skratta och säga. Nu har de inte hört av sig och jag börjar fundera på om jag skadat dem eller spelat dem ett spratt under feberns järngrepp. Jag har förklarat läget för polisen, men mina tidigare kontakter med lagens väktare har gjort att de fullständigt tappat förtroendet för mig. Det skrämmer mig lite.

Jag gick sta och köpte en skrivarstuga i Uppland. En liten röd stuga utan grannar åt något håll. Jag har tillbringat de sista tre månaderna där, och det har varit alldeles underbart. Jag har fått så mycket gjort och jag tror att jag inom en snar framtid har en uppföljare till Vägen färdig. Jag vågar inte lova något. För nu när man återigen befinner sig i storstaden finns det så mycket som pockar på min uppmärksamhet. Det finns duvor att mata, fasader att klättra på och klädbutiker att leka kurragömma i. Jag förstår inte hur människor har disciplin att gå till jobbet på morgonen och stanna kvar till eftermiddagen. Ett tag jobbade jag som receptionist på ett stort nationellt bemanningsföretag. Efter en vecka kom jag på den briljanta idén att konstruera en tredimensionell pappdocka av mig själv, placera den i det ergonomiska underverket som var min stol och sedan tilltala alla från en ljusrörslampa i taket. Många var förbryllade, men de allra flesta frågade vad tusan jag höll på med innan de ställde sin riktiga fråga. Andra var mer rakt på sak, ryckte i mitt head-set och frågade om de kunde låna toaletten som om knäväckshäng i ljusrörslampor var vanligt på alla arbetsplatser. Nu vet jag ju visserligen att så inte är fallet då jag är en trendsetter, men jag uppskattar när folk låter andra göra sin grej.

Efter många om och men tog jag mig till sist förbi hinderbanan framför min dator. Jag minns inte när jag konstruerade den, men den var minst sagt mästerlig. Först blev jag tvungen att olja in mig i rapsolja – dels för att kunna komma igenom den första smala passagen och dels för att på station två kunna steka fiskpinnar tills de blev brända. Röken från stekningen utlöste i sin brandvarnaren som var kopplad till en ickedigital decibelmätare som liknade en metronom. Längst ut på decibelmätarens pendel hade jag fäst en liten penna från IKEA. När decibelmätaren gav utslag– och pendeln sattes igång – petade den lilla pennan på en mellanstor leksaksbil som började åka i en utstakad bana. I slutet av banan väntade en väl utlagd dominobana med ganska stora och tunga brickor, format som en undulat, där sista brickan slog i ett bouleklot som satte fart i en ramp. Bouleklotet hade i sin tur en massa snören inborrade i mitten, och snörena var fastsknutna i en massa nycklar som satt i en massa hänglås. Hänglåsen satt på kistan som innehöll min dator och de var fästa i en rät linje i förhållande till rampen på vilken bouleklotet skulle rulla. På så sätt vreds alla nycklar om åt rätt håll när bouleklotet väl började rulla, och kistan där min dator låg låstes upp. Det var ett oerhört vackert skådespel.

Väl framme vid datorn fick jag lära mig att länsväg 365 passerar Lovikka.

Har sakta men säkert kommit tillbaka till mitt sanna krigarjag. Bestämde mig för att gnugga bort midvintersömnen ur ögonen en gång för alla, så jag drack 13 koppar kaffe och joggade oavbrutet i 6 timmar. Jag hann avverka imponerande 55 km, inte alls illa pinkat för en relativt stillasittande krigare som just vaknat upp ur vinterdvalan. Det här ledde visserligen till att jag blev ännu tröttare än tidigare, plus att jag fick sådan träningsverk att jag inte kunnat tagit mig upp ur soffan förrän nu, med undantag för de gånget jag ålat med endast armarna ut till köket och in på toaletten för att tillgodose mina kroppsliga behov. Men nu är jag återigen redo att möta dagen med allt vad det innebär! Jag hade tänkt att jag ska starta ett projekt där jag varannan dag ska lära mig något helt nytt. Inga ramar alls, det enda som stoppar mig är min fantasi och nyfikenhet. Och hinderbanan jag byggt upp framför min dator. Men när jag väl tar mig förbi den så är det inget som stoppar mig!