Träffade en krukmakare på stan. Han pratade mycket om vikten av att jaga sina drömmar. Han menade att människan är riktigt lycklig först då när hon ger allt för att uppnå det hon önskar allra mest. Att den tillfredsställelse som fullständigt övertar hela ens uppenbarelse när man väl lyckas fungerar som en outtömlig källa av energi som räcker resten av livet.
Visst, tänkte jag, det ligger säkert någonting i det här resonemanget. Men precis när jag skulle fråga honom vilka mål och drömmar han försökt uppnå i sitt liv började han tala osammanhängande om Paul Gascoigne. Det gjorde mig orolig och lite illa till mods, så jag valde att sakta gå någon annanstans.
