Min värld. En underbar värld.

Träffade en krukmakare på stan. Han pratade mycket om vikten av att jaga sina drömmar. Han menade att människan är riktigt lycklig först då när hon ger allt för att uppnå det hon önskar allra mest. Att den tillfredsställelse som fullständigt övertar hela ens uppenbarelse när man väl lyckas fungerar som en outtömlig källa av energi som räcker resten av livet.

Visst, tänkte jag, det ligger säkert någonting i det här resonemanget. Men precis när jag skulle fråga honom vilka mål och drömmar han försökt uppnå i sitt liv började han tala osammanhängande om Paul Gascoigne. Det gjorde mig orolig och lite illa till mods, så jag valde att sakta gå någon annanstans.

Förkylning, just snyggt. När jag precis fått ordning på allt och återigen tagit tag i mitt liv slår den till. En riktigt brottarförkylning. Jag kan inte minnas sist jag hade lika hög feber, och jag som blir svår att förstå redan vid 38°. Sist när jag hade en relativt mild feber började jag plantera äppelträd i mitt vardagsrum. Grannarna på våningen under blev inte så glada till en början, men det blev annat ljud i skällan när hösten kom. Skörden blev stor, och tackvare minimal väderpåverkan blev äpplena sällsynt välsmakande. Vi kokade äppelmos på hela partiet, och av vinsten köpte vi en gemensam sommarstuga. Av själva planteringen minns jag ingenting eftersom min feber då stod på 38,4°, jag förklarade detta för försäkringsbolaget och på något underligt vis fick jag golvet bytt utan att behöva lägga ut en enda krona. Det är jag tacksam för.

Hela äppelträdsplanteringssituationen fick mina grannar att inse att jag hade en alldeles unik förmåga, om man nu kan kalla det så. De bjöd in mig på en kopp kaffe och vi diskuterade möjligheterna att göra en lustig dokumentär med utgångspunkt i mina feberpsykoser. Vi skrev kontrakt, och sedan dess har de haft mitt godkännande till “smygfilmning under feberomständigheter”. I sju år har filmandet pågått, och vi börjar så sakta närma oss ett slut. Tror vi. Projektet har liksom växt och blivit något vi lever med, något vi kanske inte riktigt vill slutföra. Varje sjukdomstillfälle har fört oss närmare varandra och vi har kommit att bli världens bästa grannar. Det har vi till och med halsband som förkunnar. Jag har övervåningen av ett tvåfamiljshus på ett silverhalsband, de har undervåningen.

En sak som oroar mig är att de alltid brukar komma hem till mig efter jag varit sjuk.

– Åh, Jens, du ska bara veta vilka dumheter du gjort nu när du varit sjuk! brukar de skratta och säga. Nu har de inte hört av sig och jag börjar fundera på om jag skadat dem eller spelat dem ett spratt under feberns järngrepp. Jag har förklarat läget för polisen, men mina tidigare kontakter med lagens väktare har gjort att de fullständigt tappat förtroendet för mig. Det skrämmer mig lite.

Jag gick sta och köpte en skrivarstuga i Uppland. En liten röd stuga utan grannar åt något håll. Jag har tillbringat de sista tre månaderna där, och det har varit alldeles underbart. Jag har fått så mycket gjort och jag tror att jag inom en snar framtid har en uppföljare till Vägen färdig. Jag vågar inte lova något. För nu när man återigen befinner sig i storstaden finns det så mycket som pockar på min uppmärksamhet. Det finns duvor att mata, fasader att klättra på och klädbutiker att leka kurragömma i. Jag förstår inte hur människor har disciplin att gå till jobbet på morgonen och stanna kvar till eftermiddagen. Ett tag jobbade jag som receptionist på ett stort nationellt bemanningsföretag. Efter en vecka kom jag på den briljanta idén att konstruera en tredimensionell pappdocka av mig själv, placera den i det ergonomiska underverket som var min stol och sedan tilltala alla från en ljusrörslampa i taket. Många var förbryllade, men de allra flesta frågade vad tusan jag höll på med innan de ställde sin riktiga fråga. Andra var mer rakt på sak, ryckte i mitt head-set och frågade om de kunde låna toaletten som om knäväckshäng i ljusrörslampor var vanligt på alla arbetsplatser. Nu vet jag ju visserligen att så inte är fallet då jag är en trendsetter, men jag uppskattar när folk låter andra göra sin grej.