Min värld. En underbar värld.

Efter många om och men tog jag mig till sist förbi hinderbanan framför min dator. Jag minns inte när jag konstruerade den, men den var minst sagt mästerlig. Först blev jag tvungen att olja in mig i rapsolja – dels för att kunna komma igenom den första smala passagen och dels för att på station två kunna steka fiskpinnar tills de blev brända. Röken från stekningen utlöste i sin brandvarnaren som var kopplad till en ickedigital decibelmätare som liknade en metronom. Längst ut på decibelmätarens pendel hade jag fäst en liten penna från IKEA. När decibelmätaren gav utslag– och pendeln sattes igång – petade den lilla pennan på en mellanstor leksaksbil som började åka i en utstakad bana. I slutet av banan väntade en väl utlagd dominobana med ganska stora och tunga brickor, format som en undulat, där sista brickan slog i ett bouleklot som satte fart i en ramp. Bouleklotet hade i sin tur en massa snören inborrade i mitten, och snörena var fastsknutna i en massa nycklar som satt i en massa hänglås. Hänglåsen satt på kistan som innehöll min dator och de var fästa i en rät linje i förhållande till rampen på vilken bouleklotet skulle rulla. På så sätt vreds alla nycklar om åt rätt håll när bouleklotet väl började rulla, och kistan där min dator låg låstes upp. Det var ett oerhört vackert skådespel.

Väl framme vid datorn fick jag lära mig att länsväg 365 passerar Lovikka.

Har sakta men säkert kommit tillbaka till mitt sanna krigarjag. Bestämde mig för att gnugga bort midvintersömnen ur ögonen en gång för alla, så jag drack 13 koppar kaffe och joggade oavbrutet i 6 timmar. Jag hann avverka imponerande 55 km, inte alls illa pinkat för en relativt stillasittande krigare som just vaknat upp ur vinterdvalan. Det här ledde visserligen till att jag blev ännu tröttare än tidigare, plus att jag fick sådan träningsverk att jag inte kunnat tagit mig upp ur soffan förrän nu, med undantag för de gånget jag ålat med endast armarna ut till köket och in på toaletten för att tillgodose mina kroppsliga behov. Men nu är jag återigen redo att möta dagen med allt vad det innebär! Jag hade tänkt att jag ska starta ett projekt där jag varannan dag ska lära mig något helt nytt. Inga ramar alls, det enda som stoppar mig är min fantasi och nyfikenhet. Och hinderbanan jag byggt upp framför min dator. Men när jag väl tar mig förbi den så är det inget som stoppar mig!

Så, nu har jag testat att gå i ide. Jag kan inte rekommendera det till alla jag känner, tyvärr. Det verkar ja vara en synnerligen bra grej, och man borde ju rimligtvis vakna upp utvilad, men jag är tröttare än någonsin och arg och besviken. Nästan ledsen. Sen var det så fruktansvärt kallt. Jag trodde jag var smart som valde att gå i ide redan i slutet av oktober, men tji fick jag. Det har ju varit kanonkallt med stadiga minusgrader från november tills nu, när jag äntligen lyckats gräva mig fram ur min fina boning av pinnar och sånt, och det har tagit på krafterna. Till råga på allt har jag missat en hel del, och det gör mig ännu mera ledsen. Jag kan konstatera att jag under min skönhetssömn har missat följande:

• JVM i ishockey.
• När Australien tog time out mot Sverige i innebandy-VM vid ställningen 33–1.
• En del annat.

Fan.