Min värld. En underbar värld.

Jag fick en stor portion inspiration när jag läste en arkitekttidning till frukostkaffet. Det blev nästan som en uppenbarelse. Helt plötsligt såg jag framför mig hur området där jag växte upp såg ut, och jag kunde föreställa mig hur arkitekterna hade tänkt. Strategiska beslut om vilken grå färg betongen skulle ha för att på ett så sorglit sätt som möjligt kunna gestalta segregationen i samhället.

– Baltgrå, alltid baltgrå, tror jag att de diskuterade.

– Precis så grått som när det blivit höst och regnet spyr ner över en landsort med hög arbetslöshet i västra Estland, precis så! säger någon och alla nickar instämmande.

Jag gav mig i kast med att försöka konstruera mitt barndomssamhälle i form av korthus. Jag vill egentligen inte avslöja hur många kortlekar det gick åt innan jag kom på att jag börjat i alldeles för stor skala. Att jag, om jag hade fortsatt att bygga, utan tvekan hade byggt ur mig ur min relativt rymliga lägenhet. Jag fick helt enkelt lägga det projektet åt sidan, men för att rädda min heder någorlunda valde jag att bygga en modell av min familjs gamla plasteka i skala 1:2. Den blev väldigt ful, men jag valde att smörja insidan med ett isolerande material. På så vis har jag nu fått ett badkar.

Nu har jag tagit mig samman. Någorlunda i alla fall. Det krävdes en lång och stilla promenad för att samla tankarna och sinnena efter det stora gropdebaclet, men nu känns det som sagt som att jag är på väg tillbaka. Ett citat kom mig till minnes när jag strosade omkring i höstvädret: “En god kaka, som väl smaka, tar dig tillbaka”. Jag vet inte om det är ett citat eller en slogan, men det är en devis jag till och från valt att leva efter. Det finns nämligen inget som lyfter upp ens själ såsom en riktigt välgjord vaniljkräm mellan två välsockrade och orimligt frasiga munkhalvor. Första bettet får det liksom att blixtra till framför ögonen, och det knastrande sockret skapar, tillsammans med den förnimmelsen, en välkomponerad symfoni. Och tungan tackar en, sänder signaler till hjärnan och ögonen tåras. Man blir glad som ett barn och tillfreds som en gammal farbror, på samma gång, och det finns inga hinder i världen när vaniljmunken virvlar omkring inne i munnen. Man vill vissla, men man vet samtidigt att det inte går eftersom läpparna är täckta av socker. Men man skiter i det. Man blåser på som om det inte fanns någon morgondag och man bryr sig inte det minsta när man råkar blåsa strösocker i ansiktena på ett förbipasserande kärlekspar. De svär åt en och man svarar med ett munfullt njutningsläte som närmast kan beskrivas som ett parningsljud från en bäver med struma – svullet, instängt men o så lustfyllt. Oftast låter de sockerincidenten passera eftersom de tror att man är utvecklingsstörd när man låter så. Om det är rätt eller fel, bra eller dåligt, det är inte min sak att bedöma. I alla fall inte just där och då, för då vill jag endast hänge mig fullt ut åt njutningen. Jag vet inte om det bara är jag som ser till att njuta såhär mycket när jag äter bakverk. Jag lämnar verkligen hela min kropp och själ i händerna på alla kalorier och låter de samverka, och jag älskar det. Världen skulle vara en mycket trevligare plats om alla tog sig tid att njuta som jag.

Tiden går fort när man gräver gropar. Har varit ute ett par veckor på ett enormt kalhygge och grävt. Jag tänkte att om man gräver tillräckligt många – och olika djupa – gropar, där en grop motsvarar en pixel i ett fotografi, så borde man ur en äng eller ett kalhygge kunna gräva fram något som ur ett helikopterperspektiv liknar ett fotografi. För i och med att groparna är olika djupa ser de också olika mörka ut när man väl är uppe i luften. Det borde därför absolut vara möjligt att gräva fram, till exempel, ett karakteristiskt kindben om man bara ger sig hän. Jag fick den här uppenbarelsen när jag läste en skojartikel om kinesiska muren, om att man kunde se den från rymden och så, och såg framför mig hur fantastiskt det skulle vara om man kunde se, till exempel, Hasse Aro leendes på marken när man lyfter från flygplatsen mot en trevlig semester. Eller hans varma leende när man är på väg ner mot den kritiska landningen. Det skulle vara helt perfekt. Så jag begav mig ut för att gräva. Det gick helt åt helvete. Så nu har jag kastat bort en dryg månad av mitt liv på att gräva gropar och försöka konstruera Hassa Aro ur ett helikopterperspektiv på ett jävla kalhygge. Ibland önskar jag att jag hade fler vänner, så att någon kan stoppa mig när jag har en väldigt dålig idé. Tyvärr är de flesta av mina vänner låtsasvänner, därför är det sällan någon säger ifrån. Bara när det handlar om vad man ska äta till middag, då blir det helt plötsligt ett jävla liv.