Min värld. En underbar värld.

Jag har tagit ett par dagar och funderat på ett par saker. Jag har även skrivit en novell med bara kylskåpspoesi, det tog mycket längre tid än jag trodde det skulle göra. Jag fick köpa väldigt många nya kylskåp också, vilket inte alls är bra för min redan hårt åtstramade ekonomi. När jag kom till kapitel (läs kylskåp) 9 märkte jag att jag hade tappat den röda tråden. Jag är helt säker på att jag haft den med mig hela tiden, så jag har ingen aning om var jag kan ha tappat den. Jag har ringt till alla möjliga tänkbara instanser och människor som kan tänkas samla på saker. Jag fick nämligen tråden när jag var lite pojke, nämligen 9, vilket gör att jag tror att det finns någon typ av samband mellan min novell och tråden jag tappat. Och ja, det var samma tråd som jag trasslade in mig i förra året när jag höll på att kvävas i en godisbutik. Vi har varit med om mycket, jag och tråden. Det blev därför ett väldigt deppigt slut på novellen och jag själv har känt mig väldigt nedstämd. Har druckit te, det har hjälpt.

Det har kliat i min skalp ett par dagar. En obeskrivlig klåda som gjort mig galen. Igår blev tvungen att fråga tidningsbudet om han måhända kunde bakbinda mina händer. Jag glömde i all hast att presentera mig men förklarade för honom– halvt viskande eftersom klockan var 05:48 och halvt skrikandes med panikslagen och gråtfärdig röst – att det bara skulle göra saken värre om jag kliade tillbaka. Han tittade på mig med en tveksam blick, men han uppfyllde ändå min önskan och sprang sedan raskt vidare på sin tidningsrunda – snubblade i trappen och blev liggandes. Jag tackade honom med med en nick, lät honom ligga kvar och vila ett tag eftersom han verkade så trött och säkert behövde en vila då han hade en hel väska med tidningar kvar att leverera, gick in till mitt hem och svepte med mig dörren med foten.

Här började en helt fantastisk dag eftersom jag inte kunde använda mina händer. Allting blev så mycket mer spännande!

Frukost: 2 rostade mackor. Öppnar påsknuten med förstklassig oralakrobatik; Vrider tungan uppåt och bakåt, på något vis, och med en delikat och välplanerad tugga liksom snärtar jag till själva roten av knuten. Och den blir lösare. Smooth sailing därifrån. Öppnar påsen, drar ut två rostfranska med tungan och placerar dem med munnen i brödrosten. Här börjar det jag kallar “jakten”. Det gäller att vara på sin vakt och bli ett med brödrosten. Att kunna tolka varje signal från ljudet av den instängda infravärmen. När man hör hur apparaturen laddar igång (det låter som el som lagras för att sedan ta i allt vad den pallar) har man inte mycket felmarginal. För upp flyger brödskivorna och det gäller att hinna fånga dem, annars är det kört. För om de slinker tillbaka måste du vänta en hel rostning till, och då blir de brända. Sedan vet jag av tidigare erfarenhet att det är farligt att slicka i och på brödrostar. Så, tipset är att ladda på med ett riktigt ordentligt gap, så mycket man bara kan, och bita till utan att tveka när rostfranskorna väl hoppar upp ur brödrosten.

Obs! Se upp för att lägga hakan på brödrostkanten, bränd hud luktar inte så gott och lukten riskerar att ta död på även den största frukostaptiten.

Jag fångade i vilket fall mackorna plättlätt. Som en hund, typ. Men de var svinvarma, så jag slängde iväg dem av ren reflex. Eller kanske inte så mycket slängde, utan mer hivade iväg dem över bordet med en släggkastarrörelse i ett gällt skri. Försökte sedan ta ut mjölken ur kylen. Fick klämma fast den mellan min semesterhaka och axeln, råkade pressa ut 1dl på golvet. Skitsamma, tänkte jag, och torkade upp det med strumpan. Bet tag i cream cheesen i lockkanten, gjorde samma sak med smöret. Bet upp besticklådan och lapade upp en smörkniv, bet fast i den för glatta livet, för nu började jag bli olidligt hungrig. Bredde mackorna förvånansvärt lätt och blev nöjd. Försökte sedan ta tag i den högra mackan, men glömde bort att jag var bakbunden, så jag sträckte mig i triceps. Jag såg att det inte ångade från mina rostmackor längre, vilket inte är något bra tecken, och jag hade ingen som helst aning om hur jag skulle kunna äta upp dem utan händer. Fick en briljant idé och sköt mackorna åt hörnet på bordet med näsan. Tog varannan tugga från vänster och varannan från höger. Succé.

Frukosten gjorde mig utpumpad, så jag blev tvungen att lägga mig och sova en stund. Det kliade fortfarande, men eftersom jag sysselsatt mig med en massa annat hade jag inte tänkt så mycket på det, vilket gjorde mig lite stolt.

Vaknade i ren panik. En känsla av hundra myggbett och nitton doser klipulver på min skallbas. Nästan som om det brann. Jag gick upp och krånglade på mig ett par mjukisbyxor och en stor tröja. Tänkte i och med att mina händer var bakbundna att jag var tvungen att spela armlös för att någon skulle ta mig på allvar. Tog därför på mig min finaste rock och hängde den över mina axlar. Jag småjoggade ner till köpcentrat, letade febrilt efter någon som kanske skulle kunna hjälpa mig att klia mig i huvudet. Såg en ensam tös som gav sken av att vara hjälpsam.

– Skulle tjejen snälla kunna hjälpa en armlös herre att bli kliad i huvudet? frågade snällt med ödmjuk blick. Hon började klia, och det var obeskrivligt skönt. Nästan förlösande. Jag tackade så hjärtligt, men så fort hon gått sin väg kände jag att jag behövde klia ännu mer. Omgående började det krypa innanför skinnet på mig, och jag kände att jag var tvungen att få problemet åtgärdat så snabbt som möjligt, annars kunde en pinsam och jobbig scen uppstå. Jag ställde mig framför första bästa förbipasserande.

– Snälla, klia min skalp! pressade jag fram mellan tänderna, nästan hotfullt, men ändå vänligt. Tyvärr utan resultat. Den krypande känslan började mer likna en rivande, torterande, ångestkänsla som bara var tvungen att rådas bot på.

– Nafsa mig på fontanellen?! Bara låt dina hörntänder rispa mot mitt huvud, snälla?! grät jag ut i desperation till någon som påminde om en vegansk poet som inte alls har koll på läget och smygäter på McDonald’s. Han slog mig med en arbetartidning. Jag blev tvungen att göra någonting drastiskt. Sprang med rockärmarna fladdrande i vinden mot närmaste järnhandel och tänkte snabbt att superhjältar borde klä sig som jag eftersom ärmarna kändes inte som en, utan två caper. Och alla vet att två caper är bättre än en.

Jag sprang förbi en utförsäljning i en elektronikaffär. Tänkte snabbt att det kanske skulle vara värt för mig att gå tillbaka hit någon annan dag. Min mixer gick sönder förra veckan när jag i ett rekordförsök mixade 9 kilo nötkött med bearnaisesås och drack den som en smoothie. Jag vann.

Precis vid rulltrapporna, på väg mot järnhandeln, såg jag en väldigt inbjudande mosaikpåle. Nästan förförisk. Den hade liksom mosaik som stack ut, och hela min kropp skrek ”Dra huvudet fram och tillbaka mot den där mosaikpålen!”. Det gjorde jag. En helt ny värld uppenbarade sig och det lät som om Celiné Dion sjöng för mig samtidigt som Anders Zorn målade en tavla, i min själ. Ja, det är lite svårt att beskriva, det är nog en sådan grej man lär uppleva själv för att förstå tror jag. Hur om helst var den här kuren precis vad jag behövde, för det var efter den händelsen som klådan skata började avta. Repet bakom ryggen bad jag ett par byggarbetare ta hand om när på vägen hem från köpcentrat, och för att visa min uppskattning gav jag dem mina rabattkuponger på tandkräm som jag fått av Ica Maxi. Jag hade redan köpt en ny.

Såg just att jag tagit fel på en hel månad. Har ingen aning om vad som hände… Men jag har bokat en läkartid. Måste ta en funderarpromenad, klura ut hur jag ska ta tag i mitt liv. Det här fungerar inte.