Min värld. En underbar värld.

Okej. Det har varit en jobbig tid, och lite rolig. Först gick jag upp 13 kg efter en rejäl utmaning med en granne. Jag var nämligen på tivoli och vann jättemycket godis, och när jag kom hem och började skryta för honom om min kopiösa godismängd blev han arg och utmanade mig. Han slog vad om att jag inte skulle klara av att äta upp allt godis innan veckans slut. Jag sprang in och hämtade en keps så jag kunde vända den bakochfram innan jag spottade i handflatan, skakade hans hand och sa “You’ve got a bet” på typiskt dålig svenskbruten engelska. Första 5 kg center var jobbiga, men det gick bättre när man åt varannan Fruxo. Fram emot onsdagen blev det Maraboufestival. Schweizernöt hit och schweizernöt dit, livet lekte. Jag kände dock att jag behövde en morot för att orka hela veckan och valde därför att spara på aladdin- och paradisaskarna till helgen. Lyx, liksom. När den sista trillingnöten smekte mitt gomsegel började jag gråta. Tårar som bestod av en tredjedel glädje över att godiset var slut, en tredjedel av sorg över att godiset faktiskt var slut och en tredjedel av en nyskalad lök jag just dekorerat mitt köksfönster med.

Jag tog på mig byxorna för att springa över till grannen och berätta om min makalösa bedrift. Eller jag tog aldrig på mig byxorna, de passade inte. Jag fick vira en vaxduk med citrusfrukter runt midjan för att inte skämma ut mig totalt. Han blev lite imponerad och väldigt äcklad.

– Du är ju smällfet, Jens, sa han och pekade på mig.

Jag speglade mig i hans hallspegel, lättade på vaxduken och såg en väldig sockerbuk hänga över mina små boxershorts. Jag blev lite ledsen och insåg då att jag verkligen inte passade i badmössa. Jag tog på mig den under en lek jag brukar leka när jag badar badkar, men tydligen glömde jag ta av mig den. Jag brukar simma fram och tillbaka och låtsas att det är OS. Jag gör läktarljud och så. Eller det där väsande ljudet som uppstår när man spelar in ljudet av 100.000 jublande fans och spelar upp det på lägre volym, så brukar jag låta när jag andas. Det höjer liksom upp stämningen och det blir nästan som att vara på plats under de riktiga tävlingarna, förutom att det är närmare hem och att det oftast inte är någon kö till toaletten.

Ena stunden regnar det och andra stunden sitter man på en flotte. Det är svårt att beskriva, men så är det. Ofta befinner man sig någonstans i livet, eller i Söderhamn, och allt har sin gilla gång. Men helt utan förvarning blir allting helt annorlunda, utan att man själv vet varför eller hur det gått till. Ungefär som när man äter eller dricker något som man tror ska smaka på ett visst sätt, och kroppen är helt inställd på det. Men så smakar helt plötsligt det man tror är ett Granny Smith-äpple som potatis.

– Mums, äpple! säger sinnet medan kroppen skriker mandelpotatis så mycket den bara orkar.

Precis när sinnet och kroppen kommer ifatt varandra känner man sig väldigt dum. Man skäms ganska mycket, men det är oftast ingen som ser det. För man är så ensam.