Min värld. En underbar värld.

Tänker på papper. Tänker alldeles särskilt mycket på ett visst papper av vilket jag en gång vek ett pappersflygplan. Jag ångrar mig ibland att jag vek det där pappersflygplanet. Eller jag ångrar mig ganska ofta om jag ska vara helt ärlig. Jag hade som av en slump fått ärva en gård av en gammal släkting. Marken och huset värderades till ett sjusiffrigt belopp. Jag hade inga som helst planer på att flytta dit, utan jag såg istället värdet framför mig. Om jag skulle sälja gården skulle jag faktiskt ha en trygg ekonomi resten av mitt liv, tänkte jag. Jag tänkte samtidigt att det var en ytterst härlig tanke. Paraplydrink hit och fina jackor dit, vilken lyx!

Vid den här tiden i mitt liv brukade jag ofta fira min glädje med att vika pappersflygplan och gå upp till en utkiksplats för att kasta ut dem. Den här platsen var nämligen väldigt öppen. Ett vidsträckt, evigt vackert, landskap som vätte mot ett vattendrag. En sluttning med miljontals vitsippor och några härliga småbjörkar. Björkar som knappt fått sina första skott och som ännu inte fått uppleva något rekordväder. Naturen kan vara väldigt vacker om man vill. Om man inte lägger manken till å är naturen mest färgglad. Det är ju kul det också.

För att fira mitt arv hade jag vikt mig femtiofyra pappersflygplan. Ett för varje år min släkting varit vid liv, typ. Hon sa på sin sjuttioårsdag att hon hatade kaviar. Det blev en väldig scen, och ett regelrätt rallarslagsmål, eftersom en annan släkting älskade kaviar och hade ett framgångsrikt kaviarföretag. Det är något jag aldrig kommer glömma. Tyvärr hade jag bara femtiofyra papper hemma, så det fick räcka. Jag kastade iväg mina plan, ett efter ett, och sade några väl valda ord efter varje kastat plan. Jag kände mig väldigt upprymd, men ändå lugn, när jag kastat alla plan. Nästan som om jag varit med om någonting heligt.

När jag kom hem så var min lägenhet helt tom på papper. Jätteskönt eftersom papper alltid ligger och dräller överallt. Räkningar, recept, autografer och sånt. Och kontrakt. Kontrakt som förkunnar att man fått ärva en gård för skitmycket pengar. Ett handskrivet, okopierat, kontrakt som kan trygga ens framtid. Det kontraktet hamnade i ett vattendrag, vikt likt ett jasplan.

Sedan dess har jag aldrig vikt ett pappersflygplan igen. Jag grämer mig över gården och alla pengar ibland, men oftast är jag ganska nöjd. Som nöjdast är jag när jag lyckas köpa ett ”perfect pack” med avocado. Ett perfect pack innebär att man köper sju stycken olika mogna avocados. Sedan blir det ätmogna i följd, en för varje veckodag! Det händer sällan, men när det väl gör det är det alltid ett high-five-moment.

Igår helgonförklarade jag en lyktstolpe. Det var nämligen som så att jag var på väg för att köpa ett stycke bröd på mitt lokala bageri när jag plötsligt hörde hur det klingade till. Klangen kändes bekant på något vis. Jag var övertygad om att jag hade hört det någon gång förut, men jag kunde liksom inte riktigt placera ljudet. Min hjärna arbetade febrilt. Den passerade många olika kunskapskällor. Jag såg framför mig hur man åker överstegsåkning på ett par skridskor, hur man dansar macarenadansen och hör man knyter en råbandsknop. Plötsligt dök det upp för mig! Ljudet var samma ljud som uppkommer när man tappar en ensam husnyckel mot sten! Ett tag hade jag nämligen stengolv i min hall. Inte för att det var snyggt eller praktiskt, utan för att jag ville veta hur det kändes att bo i en grotta. Jag ville heller inte offra allt mitt golv, så hallgolvet fick faktiskt räcka. En gång, när jag satt i hallen och lekte arga leken med ett reklamsvep, fick jag ett stort behov av att spela kula. Jag hade inga kulor nära till hands, tyvärr. Det enda som var inom en armlängds avstånd var min nyckelknippa. Jag fick den briljanta idéen att pilla bort alla nycklar, en efter en. Därefter uppfann jag en ny lek: Nyckelboule. Typ som Boule, fast med nycklar.

Eftersom jag är obesegrad i arga leken kunde jag självklart inte ge upp min arga leken-fight med reklamsvepet. Som tur var hade jag gjort ett porträtt av Hasse Aro på en av den finaste stenarna i min hall, och eftersom konstverket tog två dygn att slutföra visste min kropp nästan exakt vart porträttet var målat. Lillen i boulepartiet fick vara näsan. Så jag slängde nyckel efter nyckel, med 2 minuters mellanrum. Jag lovade mig själv att sluta en timme efter sista nyckeln fallit till backen eller efter att reklamsvepet gett upp i arga leken. Nyckel nummer nio var jag helt säker på att den var perfekt, jag bara kände det. Tyvärr kunde jag inte jubla eftersom jag då skulle förlora i arga leken till följd av att expertentidningen skulle hänvisa till ”du-rörde-en-min-regeln”. Det är ju det sista man vill ska hända.

Efter nittiotvå minuter kom så min räddning. Jag hade glömt ett fönster öppet och jag kände att en vind började svepa in. Den rörde mig lätt vid knäet, sedan tilltog den. Jag kände hur min krigarkropp ville visa reklamsvepet att dess stund var kommen. Men jag satt blick stilla. Helt plötsligt kom så en nordostvind och trängde sig in i min stenhall. Den grep tag i Media Markt-tidningen så hårt att den vände sig. Jag hade vunnit. Jag blev så glad att jag blev tvungen att håna svepet. Spottade på det. Jag jublade. Skrek ”Wö ö o wö ö”, skithögt och hoppade runt i en liten cirkel. Jag visade det där reklamsvepet, med allt jag är och någonsin har varit, vem som var herren på täppan. Jag tog ett stadigt grepp om Media Markts röda – jättestora och jätteskrikga – tidning och skrek åt den, rakt in i förstasidan.

– Vem är det som är puckad nu va?! skrek jag. Väldigt hotfullt. Nästan så jag blev rädd för mig själv när jag såg mig i spegeln. Jag upprepade mig, lite mer försynt, samtidigt som jag såg mig i spegeln.

– Vem är det som är puckad nu…?

Hur som helst. Anledningen till att jag valt att helgonförklara lyktstolpen är att jag tappade nyckeln på väg till bageriet. Den låg i ljuset. Det var bra, för då slipper jag byta lås igen.

Fick en palsternacka extra idag. Eller fick och fick… Jag råkade ta den. Det var faktiskt inte meningen. Jag stod och plockade rotfrukter till en höstig rotfruktspytt när jag helt plötsligt insåg att jag inte var ensam vid rotfrukterna. Jag hade tidigare under dagen varit manikyr, men jag bad dem sluta efter att de gjort färdigt vänsterhanden. Jag blev mörkrädd och var därför tvungen att gå därifrån eftersom jag ibland kan bli lite våldsam när jag blev mörkrädd. En gång råkade jag ha sönder framrutan på en hyrbil när jag blev mörkrädd och försökte springa efter ljus. Hur som helst ledde min tidiga sorti från manikyren till att jag nu inte alls kände mig så stolt över min högerhand som jag normalt sett gör. Jag fick därför ett infall att gömma min hand i min väska när en annan person kom in till rotfruktsavdelningen. Tyvärr hade jag en palsternacka i handen. Jag glömde den i väskan. Hur som helst ringde jag och berättade allt för butiksägaren. Han tackade för min ärlighet och sa att jag kunde behålla palsternackan, eller betala för den nästa gång. Jag firade det hela med att gå ned till en lekpark jag tycker mycket om. När jag står där önskar jag ibland att jag spelar tvärflöjt. Så vackert är det. Så vackert att jag önskar att jag spelar tvärflöjt. Det är nästan som en semester. Det är också ett bra sätt att spara pengar på. Då kan man lägga pengarna på annat som är kul. Pannband till exempel.

Oj… Det har varit ett par, minst sagt, väldigt omtumlande månader. Av olika anledningar kan jag tyvärr inte återge dessa händelser här (jag tror de övervakar mig). Det har varit en emotionell resa. Jag har skrattat, gråtit, lekt lekar och varit väldigt seriös. Jag har också stundtals tvivlat på att jag skulle överleva. Det hela har varit ungefär som ett väldigt rafflande sportevenemang. Jag lovar att jag vid ett senare tillfälle ska försöka återge de föregående tre månaderna i mitt liv, jag måste bara samla kraft.

Det är skönt att äntligen få skriva lite dagbok igen. Jag har saknat det så mycket. Ett tag skrev jag på servetter, men eftersom jag är väldigt mån om att hela tiden vara ren runt munnen har många veckors händelser blivit i stort sett oläsbara på grund av kebabsås eller carbonara. Jag har också använt en del servetter till att stadga upp en del dåligt ihopskruvade möbler här och där. Jag har också använt en del servetter till att göra en bröllopsklänning till vår kronprinsessa Victoria. Tyvärr valde hon att använda en lite mer klassisk dress. Min var inspirerad av andra världskriget och ett gothband, som jag dessvärre har glömt bort namnet på. Fast lite mer ”vårkänslor” och så. Inte ens ett tackkort fick man…

Cykelbud är allt bra roliga. Idag när jag var på väg hem efter att ha letat svamp var det en som tappat kedjan. Jag frågade om jag kunde hjälpa till, men sen ångrade jag mig och berättade för honom att det inte finns någon svamp i slutet av april. Han skakade på huvudet och fortsatte försöka laga sin kedja. Jag tog då upp min gamla handlingslista och började föra den mot hans ögon. Jag rörde mig sakta så att han inte skulle märka det. Jag ville liksom att den rosa post-it-lappen skulle smyga in i hans synfält, inte störa honom på något sätt, utan bara smyga in som om den smälte samman med allt annat han såg. Jag ville att han skulle reagera först när han läste ”mini-morötter” och då fråga mig varför jag köpte mini-morötter. Då skulle jag förklara för honom att jag precis börjat träna inför beach 2010.
– Tackar som frågar! skulle jag säga sen. Jag har velat säga så ganska länge nu men, man får liksom så sällan chansen att säga så. Det tynger mig något oerhört.